Karins sista inlägg…

Hösten har nu stormat in över södra sverige och det känns som en evighet sedan som vi cyklade i kortbyxor och kortärmat i norrlands solsken. Fast det bara har gått drygt en vecka sedan målgången, känns det långt borta…
Förberedelserna var många och projektet växte sig större och större ju längre tiden gick. Från start var det planerat att försöka få med oss fyra jourer inklusive våran som ville ha ett litet arrangemang på torget eller liknande. Jag oroade mig för hur vi skulle få i oss tillräkligt med vatten, samt hur ont vi skulle få i baken och hur mycket packning vi skulle ha med oss.
Det visade sig bli så mycket större än vad jag någonsin trott, mycket, mycket större…
Alla jourer var positiva och så många som lade ner sin själ i vår ankomst, så många tal vi hållt och arrangemang som vi medverkat på. Alla diskussiner och erfarenhetsutbyte som har fått mig att växa och få nya perspektiv på vår verksamhet. Så mycket pressuppvaktning och positiv medverkan av olika företag och allmänhet. Packningen var inga problem, fattades vi något så fixade jourerna det. Vi fick med oss lunchpaket, godis och energidryck så vi kunde cykla både fel och omvägar, utan hungriga magar.
Det har varit en oerhört intensiv månad, de böcker vi hade med oss för att läsa när vi hade tråkigt, har inte enns öppnats. Det har inte funnits någon tråkig tid, faktiskt ingen tid alls över till något utanför projektet. Vi har cyklat, planerat, loggat och umgåtts med jourer under all vaken tid, det vi sedan prioriterat är lite avkoppling i bad o bastu när det funnits möjlighet, för att försöka hjälpa kropp och själ till att orka med.
Förståelse för att vi både kunde vara trötta och hungriga har vi fått vid varje möte med jourer och vi har blivit så omhändetagna med mat, massage, sköna sängar och presenter, så jag blir rörd ännu av att bara tänka på det…
Tanken på att inte komma hela vägen i mål har aldrig slagit mig. Visst har det varit jobbigt och ibland helt för jäkligt, men att inte fortsätta har aldrig varit ett alternativ. Inte att svika de kvinnor och tjejer som inte längre finns i livet pga mäns dödliga våld, inte svika de jourer som planerat och fixat och inte svika alla de bidragsgivare som trodde på oss.
Något som jag lärt mig i livet är att man klarar och orkar så mycket mera än vad man tror, när man tror att det är kört, för jobbigt och tungt, så finns det alltid lite extra kraft att ge. Detta vill jag gärna skicka med er kvinnor och tjejer som finns där ute och lever i en relation med våld. Du är inte ensam och med stöd och hjälp av medmänniskor så orkar du så mycket mera än vad du tror. Kvinnojourer och tjejjourer är medmänniskor som gärna hjälper till med det de kan, och gör det med hela sitt hjärta, det kan jag garantera!

image
Första dagen på väg ut från Umeå, med 189 mil framför oss.

image
Första vykortet som postades i hellregn.

image
Första medcyklaren!

image
Underbar natur, underbar cykling.

image
Gnisslande cykel, dags för underhåll.

image
Sverige är vackert!

image
Cykling är ett utmärt sätt att uppleva naturen.

image
Mottagning i Karlstad.

image
Varierande underlag…

image
Tv intervju.

image
Mottagning Ljungby.

image
Kvällens kock med Champange, vin och middag. Sista kvällen tillammans…

/Karin

TRS Tryck Reklam Skylt i Bromölla och Höllie Choppers mc- klubb i Vilshult

Inför cyklingen ville vi ha material i form av infoblad om mäns dödliga våld mot kvnnor, samt de vykort som vi dela ut för att påverka politiskt och så ville vi ha någon form av ge bort artikel, så att projektet skulle leva kvar en tid.
Eftersom tiden var emot oss och vi inte var helt klara över utformningen av materialet, så blev vi mycket glada när vi kom i kontakt med TRS i Bromölla som lade ner ett mycket intensivt arbete både för att få fram materialet till bra pris och hjälpte till med utformningen. Vi vill gärna tacka er för ert hjärtliga stöd och hjälp. Tusen tack TRS.
image

Vid sista stoppet innan ankomst till Olofström fick vi erbjudande om boende och lunch av Höllie Choppers, mc-klubben i Vilshult och tackade givetvis ja. Vi fick en stor sovsal för oss själva där vi sov gott, vi fick tvätta både oss och våra kläder så att vi kunde komma fram rena och utan värsta svettlukten in mot mål samt så fick vi frukost serverad och en underbar god lunch tillsammans med en del av mc-gänget och medlemmar i Olofströms kvinno-och tjejjour. Tack Höllie Choppers för er hjärtighet och god service!
image

Vi vill tacka er än en gång för att ni stöttat oss i arbetet mot mäns våld mot kvinnor!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

Utan er hade cykelprojektet ”Mäns (dödliga) våld mot kvinnor” aldrig blivit verklighet. Tack.

 

 

Kristinas avslutande inlägg – bildkavalkad!

Det har snart gått en vecka sedan vi rullade in på torget i Olofström. Det regnar nästan lika mycket nu som då.
På många sätt har den här resan, det här äventyret, aktivismen och utmaningen varit fantastisk.

För mig personligen har det inneburit en fysisk utmaning som jag aldrig trodde jag skulle göra, än mindre klara av. Jag tror inte jag tänkte innan vi gav oss iväg att -det här fixar jag. Jag kommer absolut klara att cykla nästan 200 mil! Men inte heller tänkte jag att jag skulle ge upp. Någon stans där emellan fanns det nog ganska mycket jävlar anamma. Mer än jag trodde.

Projektet har ju av förklarliga skäl inneburit en hel del cyklande, trampande, svettande, svärande, susande, vinande, pinande och krampande.
Men inget av detta känns nu.
Bara då.
I de stunder när jag riktigt fått kämpa, velat sluta cykla, velat sova vidare, velat vila och sova och inte träffa fler nya människor. Men bara för en kort stund. Sedan tog något annat över. En vilja och glöd att göra färdigt, klara allt från början till slut. Försöka se varje ort, torgmöte, manifestation som den första.

Vi ville med cyklingen symbolisera flykten som många kvinnor som lever i våld tvingas till. En ny ort, okända människor, ny miljö och dåligt socialt skyddsnät. På ett sätt lyckades vi nog fånga lite av den känslan. Men bara lite såklart. Det dessa kvinnor, tjejer och barn går igenom kan nog få sätta sig in i. Den rädslan, rotlösheten, fruktan, ilskan och besvikelsen.
Vi kan bara hoppas att dessa kvinnor som är på flykt får möjligheten att träffa de kvinnor och tjejer som arbetar på jourerna runt om i landet. Alla dessa varma, inkännande och givmilda kvinnor som gör skillnad. Som lyssnar, hjälper, stöttar och stärker. Ni är fantastiska!
Ni gjorde all skillnad för oss.

Idag känns resan ganska avlägsen. Jag sitter i en varm lägenhet, i skydd mot regnet med en snarkande lite mops bredvid mig och väntar på att min älskade sambo ska komma hem. Det är en avlägsen tanke att jag och Karin bara för några dagar sedan kämpade i regn och motvind – en mil till. Och en till… och en till. Men jag blir varm i hjärtat när jag tänker på det. Tacksam för alla människor som vi mötte, både planerat och spontant. Allt omhändertagande och fixande och trixande som alla jourkvinnor- och tjejer hjälpte till med. Det fina stödet som vi hade med oss hemifrån och som växte längs vägen, på oväntade ställen. För alla fina kommentarer ni lämnat på bloggen. Alla hurrarop och kämparglöd.
Jag är också tacksam för att Team Karin & Kristina visade sig vara oslagbara. För att inte tala om starka, uthålliga och sociala medmänniskor!

Tack alla som vi mötte under resans gång.
Tack Karin!

Här följer en bildkavalkad som visar de flesta av projektets huvudingredienser.

Resan började med ett nervöst packande av cykeln (=bäbis!). Oron visade sig vara befogad då SAS lyckades att trasha våra ögonstenar😦
20121005-093925.jpg

Vi lyckades ganska snart cykla och blogga/ringa/maila nästan samtidigt.
20121005-093957.jpg
Vi njöt av solen och den fantastiska utsikten i Norrland.
20121005-094022.jpg
Alla fantastiska manifestationer på gator och torg! För att inte tala om tappra medcyklister!
20121005-094049.jpg

20121005-094131.jpg
Det var ju bara en tidsfråga innan vi skulle göra illa oss. Ont i rumpan var vi beredda på (tack och lov för vaselin) men hälseneinflammationen kom som en överraskning.
20121005-094152.jpg
Här gör vi det som vi gjorde mest. Cykla, cykla, cykla…
20121005-094227.jpg
Och alla dessa rosor. Och alla dessa kvinnor. Allt detta våld och bortkastade människoliv. Alla tragedier och samhällets stora misslyckande. Hur länge till ska kvinnor straffas?!
20121005-094243.jpg
Natur, regn och jävulskap. Och solsken!
20121005-094327.jpg

20121005-094359.jpg

20121005-094424.jpg
Nattsvarta ballonger. En för varje kvinna. Och dödsannonser…
20121005-094454.jpg

20121005-094548.jpg

Jobbig cykling i skogsterräng.
20121005-094515.jpg

Rolig cykling i stadsmiljö. Puss på dig Dagny!
20121005-094620.jpg
Peppande regncykling med jourkvinnor- och tjejer.
20121005-094650.jpg
Helvetescykling med avdomnade händer och fötter. Kallt, blött och aldrig framme!
20121005-094724.jpg
Men efter regn kommer solsken. Så härlig cykeldag!
20121005-094824.jpg

20121005-094856.jpg
Intervjuer! 60 stycken närmare bestämt! Vissa på underliga platser.
20121005-094923.jpg
Fina hotell…
20121005-095001.jpg
Fina tal…
20121005-095033.jpg
Fina cyklar som höll hela vägen…
20121005-095108.jpg
Och Team Karin och Kristina! Vi höll också hela vägen hem!
20121005-095155.jpg

Tack för att ni följt oss på vår resa!
Ta hand om varandra!

/Kristina

P4 Radio Blekinge

16.00 – 16.30 fredag 28 sep 2012

Direktsäd intervju dagen innan målgång! Lyssna ca 11 minuter in i programmet.